Äntligen en löpsedel som förmedlar något med äkta nyhetsvärde! "Så smarta är männen där du bor!" Kommun för kommun, på min ära! Rimligen för att det alltså är skillnad på smarthet mellan kommunerna! Vilken nyhet, va!
Vem köpte inte ett (eller två) ex av tidningen den dagen? Eller inget, kanske, för om man är smart lånade man väl grannens ex.
Nu är det ju allom bekant att män är ena riktiga korkskallar! Usch, så dumma dom är. Således borde måhända texten ha varit: "Så smarta är INTE männen där du bor!"
Men det var väl en smart kvinna som författade löpsedeln, kan jag tro. En kvinna med förmåga till ironiskt tänkande. "Så smarta är männen där du bor – NOOOOT!"
Jag undrar om publicisten hade funderingar på att i stället skriva "... där du vistas"? Jag menar, vilket är mest intressant? Många av oss bor ju flera mil ifrån där vi oftast vistas. Man bor kanske i ett hus som är fullt av korkade karlar men jobbar i ett annat hus där karlarna är ännu dummare? Ni fattar hur jag tänker?
Klart ni gör. I alla fall de av er som är kvinnor. Resten av er begriper nog inte så mycket. Eftersom ni är så dumma.
En intressant tanke slår mig oförhappandes (underkastad, som jag är, min glimrande, feminina intelligens): En löpsedel med texten: "Så dumma är kvinnorna där du bor!"
Nog skulle också den sälja en massa lösnummer?! Törhända skulle kostnaderna för upploppen och alla stämningar överstiga intäkten? Hm, tänker jag därmed vidare; smart att inte använda den vinklingen.
X-x-x-x-x
"Hallå ..."
"Ja, goddag. Det är från tidningsmakarnas undersökningsinstitut. Vi undrar om det finns en man i hushållet?"
"Va?"
"En karl?"
"Va?"
Avlägset: "Vem ere!!"
"De e telefån!"
Närmare: "Vem ere?! Vi ska inget ha!"
"Det är en tant. Hon vill ha en man."
"Vafalls!?"
"Nej, hallå ... Får jag prata med mamma!"
"Nu vill hon prata med sin mamma ..."
"Vafalls!?"
"Hallå!"
"Ge hit ... Hallå! Vad ere om?"
"Ja, goddag. Det är från tidningsmakarnas undersökningsinstitut. Vi undrar om det finns en man i hushållet?"
"Varför undrar du det? Nej, låt blir det där!"
"Vad?"
"Va?"
"Ni sa: låt bli det där?"
"Det var till honom, den odågan. Han klämmer ut kaviar i sina Foppa-tofflor. Lägg av, Anton!"
"Varför det?"
"Jag ska fråga. Anton, varför gör du så där?"
Avlägset: "Det har jag läst på en bus-sajt på nätet, morsan. Det är kul! Man blir fett förvånad när man sätter på sig dojorna sedan!"
"Lägg av!"
"Ursäkta, får jag fråga ... Vi undersöker hur det står till med männens intelligens ..."
"Vafalls!?"
"... för en artikelserie vi tänkte ha i Kvällsbladet."
"Ja, min är då en riktig klåpare, det kan ni skriva upp!"
"Jag noterar ... k-l-å-p-a-r-e ... Får jag fråga ... Bor ni ihop?"
"Ja, det kan ni skriva upp att vi gör. Usch för den odågan."
"Skulle ni säga att er man är smart?"
"Jag skulle säga att han tycker själv att han är smart. Den odågan."
"Men är han det då?"
"Nej. Inte det minsta. Tvärt om. Anton! Lägg av!"
Avlägset: Buller. Skrap. Dunk.
"Bra. Alltså, bra för vår artikel. Kan ni ge något ..."
"AJ! Sluta! Lägg av! Varför gör du så där, det svider!"
Oroligt: "Vad ... vad gör han nu?"
"Den lymmeln sprejar parfym i ansiktet på mig! Tusan vad det svider i ögonen. Anton, för böveln!"
"Så du luktar så gott! Det vill du väl, morsan?"
"Det där med parfym är nog att kasta pärlor för svinen, Anton. NEJ! ANTON! ... Vänta ..."
Relativt avlägset: Dunk. Skrap. Brak.
"Hallå. Nu så, nu är han inlåst på toa. Var var vi?"
Nyfiket: "Vad ... gjorde han?"
"Försökte hälla ner min dyra parfym i rakvattenflaskan."
"Lyckades han?"
"Ja."
Eftertänksam paus.
"Ni frågade?"
"Ja. Jo, kan ni ge några ..."
"AHHHH! Anton! Sluta!"
"Vad händer?"
"Vänta ..."
Ganska nära: Buller. Skrap. Dunk.
"Kan du inte bara sitta ner och vara still och tyst i 5 minuter, Anton?"
"Nej."
"Hallå. Jag tror jag måste lägga på ..."
"Vad hände?"
"Han tömde hela skumbadsflaskan i toaletten och spolade tills det kom fram lödder under toadörren. Jag tror att jag blir tokig."
"Alltså, kan inte er make ta hand om Anton? Och varför är han inte i skolan?"
"Maken?"
"Anton!"
"Hur menar ni nu?"
"Varför är inte Anton i skolan?"
"Han vill inte gå i skolan mer, säger han."
"Meh!"
"Han söker ju jobb ..."
"Hur ... hur gammal är han då?"
"Han är 42, snart."
"Anton? Eller maken?"
"Men det är ju Anton som är min make!"
Eftertänksam paus. Svagt ljud av rinnande vatten. Och buller.
"Meh ..."
"Är vi klara?"
"Tycker ni att ... Anton är dum?"
"Alls inte! Han är jättesnäll. Men busig."
"Jag menar korkad?"
"Hm, tja, jo, han lär nog inte få jobb som kvantfysiker."
Avlägset: "Kanske som klant-pysiker, morsan, hahaha!"
"Anton! Ge tusan i blomkrukorna! Och låt bli ..."
*Klick*
Eftertänksam paus.
Tidningskrönikör
zENIL.se
