Avsnitt 17 av 24

Kära dagbok!

Vid hållplatsen stod en mycket ung man, närmast en pojke. Den unga mannen bar en svart T-tröja med tryck på överkroppen, ett par minst sagt säckiga jeans på underkroppen samt en full konsumkasse i ena handen. I andra handen höll han en 20-kronors-sedel. Den unga mannens namn var HansHugoHedlund. Han väntade på bussen.
Så småningom kom bussen. Dess framdörrar öppnades. HansHugoHedlund klev på.

”Men hej, HansHugo.” Busschauffören tog emot tjugolappen och räckte över en biljett. ”Vad har du i kassen? En handduk! Badbrallor! Ska du till badhuset?”
”Jepp! Med Buurken! Vi ska bada!”
”Logiskt. Badhuset ... Bada ... Jag fattar”, sa busschauffören. Dörrarna stängdes med ett pysande. ”Buurken sitter där borta.” Föraren gav backspegeln en nick och satte bussen i rullning.
”Tjena, HansHugo!”
”Tja!”
”Men va fan har du på dig?”
HansHugo slog sig ner bredvid sin kompis. ”Vad då vad har jag på mig?”
”Du har ju brallorna nerhasade så hela rumpan syns!”
”Vad då?”
”Hela häcken är ju framme! Man ser ju fillsingarna!”
”Ja men vad då då? Det är ju värsta skit-modärna!”
”Knappast att ha brallorna halvvägs ner på knäna, HansHugo!”
”Jo visst! Alla har så!”

Bakom pojkarna satt två äldre damer. Fru Sand och fru Bergström. Nu vände sig den förra mot den senare och viskade: ”Ja, jag skulle då rakt inte kunna tänka mig att ha mina byxor halvvägs nere på knäna, Irma!”
”Inte jag heller!”
”Dagens mode är rent bedrövligt, eller vad säger du?”
Fru Bergström nickade medhållande i det hon knep ihop sina tunna läppar.

”Hahaha!”, skrattade Buurken. ”Det är det inte alls alla som har! Dessutom ingår det att man ska ha tuffa, balla kallsipper som sticker fram! Märkes-kallsonger! Inte sådana som man köper för 9.90 på Coop Forum!”
”Syns det att dom är från Coop Forum?”
”Vad tror du?! Dom är ju vita och helt säckiga, HansHugo! Fan, du ser inte klok ut!”
”Men det här är värsta märkeskalsongerna!” försökte HansHugo. ”Kolla! Här är ett märke!”
”Meh! Det där är ju en lapp om hur man ska tvätta dom! Nitti grader? Fan, kokar du dina underkläder?”
”Tänk att jag inte gör det”, muttrade HansHugo trumpet. ”Men morsan kanske gör!”
”Kokar?”
”Kanske hon gör!”
”Kokar?”

”Hans mamma verka i alla fall rekorderlig”, viskade fru Bergström.

HansHugo reste sig upp och drog byxorna uppåt så mycket han orkade vilket fick hans ansikte att förvridas som i plåga. ”Fan, Buurken”, gnällde han. ”Dom skär in i häcken!”
”Men se så han gör!” väste fru Sand upprört. ”Har du sett! Skandal!” Hennes följeslagare nickade energiskt men blicken på HansHugos bakdel.

”Kan du inte ha dom någonstans mitt emellan? Måste du dra upp dom under hakan?”
”Har du märkeskalsonger?”
”Nä ...”
”Erkänn!”
”Jo, några, kanske.”
”Haha! Där ser du!”
HansHugo satte sig ner, nu med sina byxor endast måttligt uppdragna. ”Du Buurken ... Har du tänkt på en grej?”
”Nä, vad då?”
”BF2 heter ju Moden Combat ... Modern krigföring ...”
”Mm ...”
”Då borde väl BF2-gubbarna ha brallorna ganska mycket nere ... så att deras kallsipper syns? Om det nu ska vara modernt?”

”Vilka gubbar?” viskade fru Sand till sin väninna.
”Jag det kan man minsann undra!” svarade denne i det hon lutade sig framåt för att höra bättre.

”Du e fan sjuk, HansHugo! Då skulle ju gubbarna snubbla hela tiden! Hur skulle dom då kunna skjuta varandra?”

”Är han sjuk, Irma? Pojken med byxorna?”
”Nu pratar dom om att skjuta, Doris! Det blir bara värre och värre!”

”Hm ... Det förstås ... Och så skulle dom säkert synas mycket bättre ...”
”Just det ... Enemy underwear spotted. White and baggy!”
”Men tror du att dom har märkeskallsonger i alla fall? Under uniformen?”
”Meh!”
”Undrar om dom kokar sina kalsonger ...”

”Gubbar som kokar kalsonger, Doris!”
”Sch! Lyssna!”

Efter en stunds tystnad sa HansHugo: ”Du, Buurken ...”
”Mm ...”
”Har du tänkt på en annan grej då?”
”Vad då?”
”Du vet ... TV-reklam?”
”Mm ...”
”Har du tänk på att på vissa reklamer är det värsta skit-basiga rösten som snackar. Du vet, hur jäkla fet-basig som helst.”
”Mja ... Hur då?”
”Teckna abonnemanget nu och vi bjuder på introduktionsavgiften!” sa HansHugo med påtagligt basig röst.
”Jäklar!” sa Buurken förvånat. ”Hur gör du det där?”

”Gode gud!” utbrast fru Bergström och spärrade upp ögonen. ”Är han besatt, pojken?”

”Det är farsan som har lärt mig. Han brukar härma reklamrösten så fort det är sådan där reklam på TV ...”
”Hahaha!”
”... Och så säger han att vi alltid borde prata så där. Att alla i hela världen borde göra det. Hela tiden.”
”Hahaha! Vad säger din morsa då?”

”Det undrar jag också”, viskade fru Bergström nyfiket.

”Äh ... Hon säger att hon tycker att farsan är larvig. Men jag vet att hon skrattar i smyg och tycker det är roligt.”

”Vilken fami lj, Doris!”
”Kan det vara lösdrivare?!”

”Säg något mer, HansHugo!”
”Alltså, man måste använda magen typ. Så här: Köp rakvattnet som får dig att falla för alla kvinnor i din närhet!”
”Shitt! Du låter som en alien! Grymt!”

”Han måste vara sjuk, Irma! Säkert någon hormonrubbning som slagit sig på hjärnan!”
Irma nickade. ”Ja ... och på rösten! Huga!”

”Vad gör ni, grabbar?” frågade chauffören. ”Håll er lugna!”
”Vi är lugna”, svarade Buurken. ”Det var bara HansHugo som drog upp sina brallor.”
”Hrm ...” muttrade bussföraren.
”I alla fall ...”, fortsatte HansHugo. ”Vet du vad jag menar för reklam-röst?”
”Jo ... Jag vet. Skitbasig röst ... Jo, det har jag hört ibland.”
”Vore det inte värsta, grymma ... om BF2-gubbarna hade sådan där röst!”

”Nu pratar dom om gubbar igen!”

”Jo ... Fan, det vore cooligt! I alla fall commandern borde prata så!” sa Buurken och tillade, basigt: ”Next time try following my orders!”
”Jo, jag vet. Men jag tänkte att det vore värsta, feta, grymma om nobbarna i stället hade värsta pipiga rösten!”
”Hahaha! Som mössen i Askungen, menar du?”
”Just det! Exakt! Men för varje streck man får så blir gubbens röst lite basigare ...”
”Hjälp! Hjälp! Kineserna anfaller!” pep Buurken med en röst som inte var helt olik mössen i Askungen.
”Lugn! Vi kommer! Vi har handgranater och sprängdeg!” svarade HansHugo med en stämma så dov att den fick bussens rutor att skramla.
”Lägg av grabbar!” ropade chauffören och svängde in på en hållplats.

”Irma! Dom sa att det är Kineser som anfaller!”
”Jag hörde det! Kanske dom är terrorister av något slag?”
”Kineserna?”
”Nej, ynglingarna, Doris! Ynglingarna!” Irma pekade på ryggstödet framför sig.
”Huga! Tänka sig!”
”Sch! Vad säger dom mer?”

En mamma kom gående i mittgången med en pojke i fyraårsåldern vid sin hand. När barnet gick förbi HansHugo och Buurken stannade han till och sa, näsvist: ”Jag har en cykel!”
”Jaså du”, sa Buurken vänligt.
”Jag har en stridsvagn!” sa HansHugo med megabasröst.

ru Sand slog händerna över munnen. ”Fruktansvärt!” flämtade hon.

Den lilla pojken blinkade förvånat och kramade sin mammas hand. ”Jag har fått min cykel av mamma”, sa han tveksamt.
”Jag har stulit min stridsvagn av kineserna!” brummade HansHugo.
”Lägga av, han blir ju rädd”, sa Buurken. ”HansHugo bara skojar”, sa han till den lilla pojken.
”Jag bara skojar”, sa HansHugo med vanlig röst och log mot den lilla grabben.
Pojken och mamman satte sig en bit bort. ”Jag vill också ha en stidds-vagn, mamma!” hördes den lille säga.
Efter en stund sa HansHugo: ”Du Buurken.”
”Mm ...”
”Tänkt på en grej?”
”Nä, vad då?”

”Vad kommer nu, det kan man undra.” viskade fru Bergström. Hon slöt demonstrativt sina ögon.
”Sch!” väste fru Sand.

”Jo, du vet, det är ju ganska många tjejer som är med och krigar ...”
”Jo då vars ... Det är det nog.”
”Men det kan man ju inte se, eller hur? Dom ser ju ut som killar hela högen.”
”Jo ... Det är sant.”
”Vore det inte bättre om man kunna se skillnad på när det är en kille eller en tjej man kör kniven i”, sa HansHugo. ”Eller spränger.”
”Mja”, sa Buurken. ”Jag vet inte. Killar blir så larviga så fort det är en tjej i närheten.”

”Det har jag då aldrig märkt”, viskade fru Sand.

”Hm ...”, sa HansHugo eftertänksamt. ”Jo ... Bergis. Killarna skulle säkert vara skitlarvig.”
”Mm ...”
”Och alla killar skulle ha brallorna skitlångt nere så att kalsongerna syntes hur bra som helst ...”

”Undrar vems brallor killarna skulle ha långt nere, Irma!”
”Skam!”

”... och gå fram till tjej-soldaten och säga med värsta basrösten: Tjena gullet. Har du sett mina kalsonger?”
”Om det inte var en noob, förstås, för då skulle han säga det med pip-röst”, påpekade Buurken.
”Jo, det så klart. Men i alla fall. Då skulle tjejen säkert svara: Stick och brinn din slem-bobba. Och sedan skulle hon spränga kalsong-killen med en handgranat.”
”Mm ... Eller ett raketgevär.”
”Eller ett raketgevär ...”

”Eller ett raketgevär, Doris!”
”Vidrigt!”

”Nästa, badhuset”, hördes busschaufförens röst knastra i högtalarna.
”Du Buurken ... Har du tänkt på en grej?”
”Nä, vad då?”
”Jo, vi kan träna på överraskningsanfall på badhuset!”
”Hur då?”

”Dom ska anfalla badhuset, Doris!”
”Så fruktansvärt!”

”Jo, vi kan smyga fram och lägga C4 på hopptornet. Om ingen har sett vår bomb på 10 sekunder så har vi spräng det!”
”Hm ... Jo ... Man har du C4 då?”
”Självklart!” HansHugo höll upp sin schampoflaska.
”Smart!” sa Buurken. ”Typisk C4!”
Bussen stannade. Killarna sa hejdå till chauffören och gick med ivriga steg mot stadens badhus.

Fru Sand och fru Bergström satt kvar. Deras ansikten var gråbleka och deras ögon uppspärrade i skräck.
”Vi måste meddela ordningsmakten, Irma! Dom ska spränga badhuset!”
”I alla fall hopptornet ...”
”Typisk terrorister att lägga sina bomber i schampoflaskor!”
”Jo, det där har man ju hört talas om. Flaskor fulla med terrorist-vätska ...”
”Bomb-vätska, Irma. Bomb-vätska!”

***

”Farsan! Morsan! Värsta, feta, grymma!”
”Vad är det, HansHugo? Hej Buurken. Vad sena ni är.”
”Badhuset blev bombhotat! Det var skitt-fett!”
”Vi stannade och tittade.”
”På vad då?”
”Dom var där med bombhundar och armerade fordon och värsta fet-tuffa bombstyrkan!”
”Hur gick det då?”
”Först fick vi utrymma, det var skitkul, och sedan letade dom igenom hela badhuset. Det var skittufft!”
”Affirmative!”
”Jag gav en av hundarna en bit av din korvmacka, morsan ...”
”Gjorde du?”
”Den hette Zorro. Hunden alltså. Inte mackan.”
”Jag fattar. Hittade dom någon bomb då?”
”Nä ... tyvärr ...”
”Negative!”
”Märkligt va ...”
”Skumt. Men det var fet-kul!”
”Är ni hungriga nu då?”
”Fet-hungriga!”
”Roger that!”
”Pannkaka? Är det OK?”
”Thanks I owe you one!”

Efter en stunds tystnad kring matbordet sa HansHugo: ”Du Buurken ... Har du tänkt på en grej?”
”Nä, vad då?”
”Ska vi träna överraskningsanfall nere i köpcentret i morgon?”
”Bra idé!”
”Vi kan försöka överta ICA! Jag kan vara AT!”
”Jag kör medic!”
”Fett!”
”Värsta grymma!”
HansHugos far gav sin fru en lång blick. ”Fråga inte”, viskade hon tyst. ”Fråga inte. För du vill inte veta.”
”Värsta, feta, grymma”, muttrade HansHugos far för sig själv. ”Värsta, feta, grymma ...”
Sedan tog han en pannkaka till.