Avsnitt 21 av 24

Kära dagbok!

Undrar du inte hur det kommer sig att jag ibland säger: ”Fy fan vilket jävla spel! Jag ska sluta spela BF2!”
Jo, det gör du säkert. Men det kan jag förklara. Ibland har man nämligen riktigt, dåliga BF2-dagar.

Wake. Kina. Jag spawnar på Södra basen och får genast arty i skallen.
”lol”, säger US-kommandern. ”Fick dig! Ägd!”
Jo, uppenbarligen. Och bara mig, tydligen. Alltså var basen tom när han lade arty där. Varför arty, då? Jäkla noob ...

Jag spawnar igen och blir omgående överkörd av en lagkamrat som kommer i full fart, på väg mot tanken jag tänkte ta.
”Sorry”, säger han och hoppar in i min tank. Jag hör den brumma iväg medan jag ånyo väntar på att spwana.

Den här gången ser jag en fiende-sniper som försvinner in bakom husknuten.
Jag skyndar efter. Nu ska han få!
När jag kliver runt knuten sprängas jag i bitar.
Claymore.
Död.
”lol”, säger US-snipern. ”Fick dig! Ägd!”
Vilken jäkla spel!

Jag kan inte spawna på Södra basen för där är flaggan vit nu. Okej, jag tar Strand.
Jag spawnar. Jag smyger upp på vägen.
Där kommer han, i bil! Jag siktar med mitt AT-rör. Fullträff!
Men ... va fan ... raketen går rakt igenom!
Sekunden senare blir jag överkörd.
”lol”, säger US-snipern. ”Fick dig! Ägd!”

Jag spawnar på Strand igen, som medic. Hinner precis innan US-snipern vitar också den.
Där är han! Jag siktar med min G36E. Jag hinner sätta ett helt magg i skallen på honom innan han upptäcker mig. Då vänder han sig om och dödar mig med ett enstaka pistol-skott.
”lol”, säger US-snipern. ”Fick dig! Headshot! Ägd!”
Jag förmodar att han i vart fall blev skadad av min skottsalva för jag ser att han har glädje av det plåster-paket jag hade slängt på marken. Den ormen.
Vilken jäkla spel!

Okej! Kan jag inte ta honom på marken så får jag väl ge mig upp i luften! Helli! Ha!
Jag spawnar på flygfältet. Typiskt nog så långt ifrån helikopterplattan som det överhuvudtaget är möjligt: halvvägs till norra basen, nämligen.
Bil, kanske? Nix. Brukar stå en här men inte den här gången.
”Jag behöver en bil!”
”Ledsen. Finns inga just nu.”
Fan också. Vilken jäkla spel!
Jag springer mot hellin. Kommen till flaggan dör jag av arty.

Nytt försök. Samma jäkla spawnpunkt. Borde inte spawnpunkten växla?!
Bil? Nix.
Springer (2 sekunder) – går (38 sekunder) – springer – går ... Hellin spawnar! Jag hoppar in. En kille med hyfsat hög rank blir pilot. Bådar gott.
Vi lyfter. Missilalarm! Hellin sprängs av en F35a.
”lol”, säger F35.piloten. ”Fick er! Ägda!”

Vilken jäkla spel, tänker jag och spawnar. Va!? I Bunkern den här gången!! Vilken tur jag har! Och där står en tom J10a!
Jag hoppar in och blir omgående ut-snipad av en lagkamrat. Han mördar mig och tar mitt plan.

Vilken jäkla spel, tänker jag och spawnar. Nämen!? I Bunkern, IGEN!! Och där står den andra J10an! Detta är min lycko-dag!
Jag hopar in ... Jag ... Varför händer inget? Men ... Gasreglaget står på BACK! Jag rullar bakåt!
För helvete! Jag kastar in 1:an.
Jag slutar rulla bakåt. Börjar rulla framåt.
Missilalarm! Jag sprängs av en F35a.
”lol”, säger F35-piloten. ”Fick dig! Ägd!”

Vilken jäkla spel, tänker jag och spawnar.

Jag lyckas få plats som gunner i hellin. Piloten lyfter varpå han omgående och tillsynes målmedvetet kör rakt in i ett träd.

Ny spawn. Hellin igen. Nu är jag pilot. Kul! Kul spel, det här!
Vi lyfter. Lämnar flygfältet bakom oss.
Där! US attackhelli! Där! Där, rakt fram! Dom har inte sett oss än! TV! TV!
Min gunner skjuter kulsprutan glödhet mot en fientlig stridsvagn som står 500 meter bort. Om det nu är en stridsvagn. Det är inte helt lätt att se på det här avståndet. Det kan vara en sten också. Hursomhelst. Konsekvent ignorerar skytten alla mina försök att vända hans uppmärksamhet mot vår flygande fiende. Vår kulspruta hostar och hackar. Jag vejer efter förmåga i det jag försöker träffa med mina raketer.
PANG! Där satt den. Vi sprängs av vår fiendes välriktade TV-missil.
”lol”, säger helli-piloten. ”Fick er! Ägda!”

Vilken jäkla spel, tänker jag och spawnar. Med viss tvekan.

Lyckas få en J10 igen. Utan att bli vare sig ägd eller TKad. Kul!
Lyfter. Tar höjd. Ger motorerna lite boost varpå jag kör rakt in i en UAV som plötsligt dyker upp 2 meter framför mig.

Vilken jäkla spel, tänker jag. Med relativt uttalad tvekan spawnar jag igen. Trots allt. Jo, för den där snipern ska minsann få igen för sitt ”lol”!

J10. Jag gasar på. Får upp farten. Bulle-hellin kör ut rakt framför mig.

KRASCH!
Programmet låter meddela att jag nu TKat squaden som satt i bulle-hellin. Samtliga straffar mig, får jag också veta. Hela bunten.
”Learn how to fly, noob!” säger en.
”Try singel-play, asshole!” säger en annan.

Vilken jäkla spel, tänker jag. Men jag ger det ett försök till. Jo, ETT försök till!

J10. 400 fot. Jag lever och flyger! Härligt! Åstadkommer en liten loop i ren glädje.
Vänder åter mot Wake. Ser en fientlig stridvagn. Dyker. Fäller mina bomber.
Missar tydligen tanken men råkar TKa en lagkamrat ...

”Sorry! Sorry!”

... som omgående trycker på punish-knappen.

Kickad. Utsparkad.

Lika bra det. För det här förbannade spelat ska jag aldrig spela mer i hela mitt liv!
Av-installera! Kasta! Bränn!

Men så slår det mig. Dom där dagarna när allt går år skogen. Dom har ändå ett värde. Jo, för den frustration och hopplöshet man känner är kanske en förutsättning för att man ska kunna ha riktigt jäkla fet-roligt dom gånger det är tvärt om! När allt verkar fungera! Man har ju sina rekord. Dom slog man under roliga stunder. Grymt fet-roliga, rent av.
Det riktigt roliga blir kanske riktigt roligt bara för att man upplevt hur fruktansvärt vidrigt det kan vara. När det vill sig illa.
Är det inte så med liver i stort, för den delen?

Så, kära dagbok. Jag bränner inte mitt BF2. Inte den här gången ... heller. Jag tar några djupa andetag. Jag räknar till 10. Till 20, kanske.
Sedan loggar jag in. Och spawnar.
På Södra basen.