Stockholm

Stockholm. En stad med många namn. Med många ansikten. Med många hus och många gator. Så många att de tillsammans utgör en stad. Närmare bestämt en storstad. Det är för att staden är så stor.
Kom! Låt oss följa med på en guidad tur genom Stockholm. Med oss har vi vår Erfarne Guide. Det är han som ska guida oss. En gång var han i Stockholm en annan gång. Det är därför han är så erfaren.

Vi börjar ute i förorterna. Vår Erfarne Guide är stolt över sitt ursprung. Han vill skylta med det. Han letar efter skylten. Där! Där är den!

Se! Han springer mellan bilar och långtradare.
"Min skylt!" utbrister vår Erfarne Guide stolt. "Akta dig, dumma bil. Här kommer jag! Varför tutar du så mycket?"

Han läser: TUMBA CP. Först högt, sedan tyst.
Vår Erfarne Guide blir inåtvänd som i eftertanke. Svåråtkomlig. Besinnad. Vi ropar: "Hallå! Skulle vi inte till Stockholm? Akta bilen!"

Bilen säger: "TUT! TUT! TUUUUUUT!"
Vår erfarne Guide säger: "TUMBA CP ..."

Vår Erfarne Guide spricker upp i ett leende. Han säger, en sista gång: "TUMBA CP". Sedan beger vi oss till storstaden Stockholm. Sveriges huvudstad. De tusen sjöarnas stad.

Om man befinner sig söder om Stockholm och åker norr ut så kommer man till söder. Det är där vi är nu. Där framme ser vi några söderkåkar. De kallas så eftersom de är kåkar på söder. Kåkarna står där och är pittoreska.
Vår Erfarne Guide ler åt en söder-bils löjliga tuta. "Då skulle du höra bilarna i TUMBA CP", säger han. Sedan vänder sig vår Erfarne Guide mot oss och säger: "Se så pittoreskt söderkåkarna står där borta. Kom, låt mig guida er!"

Vår Erfarne Guide guidar oss. Med svulstig guide-röst säger han: "Se dessa kåkar hur de ligger här på söders höjder. Här bodde Bellman under sin impressionistiska period. Man kan fortfarande hitta tompavor i buskarna."
"Varför kallas det söders höjder", frågar vi med en hastig blick mot några buskar. Ligger där inte en tompava? Nej, denna är visst fortfarande full.
"Det är för att höjderna är så höga", säger vår Erfarne Guide. Han stannar upp.

"Räkna nu mina utsträckta fingrar! Vad får ni? Just det! Titta nu på portens pittoreska betäckning! Ser ni något samband? Just det! Så ... Vem bodde här tror ni?"
"Bellman!" utbrister vi i en mun. Vi ser sambandet nu.

Vår Erfarne Guide säger: "Där uppe i takvåningen bodde Bellman med sin fru. Det var innan han flyttade ihop med tysken."
Vi suckar och känner Bellmanhistorians vingslag.

"Kom", säger vår Erfarne Guide. "Låt oss gå in på en låst bakgård."
"Får man det?" frågar vi oroligt. "Vad skulle Bellman säga?"
"Han skulle minsann ha skrivit en epistel om våra bravader" skrattar vår Erfarne Guide.
"Men kan man det? Den är ju låst?"
"Vi får väl rycka, slita och morra", skrattar vår Erfarne Guide

Vi kommer fram till en låst bakgård. "Tusan också", säger vår Erfarne Guide. "Bakgården är låst!" Han drar och rycker i grinden men den är av järn och försedd med ett äkta ASSA-lås. Den går inte att öppna utan nyckel. Kanske inte med nyckel heller, för den delen. Denna bakgård har kanske varit låst sedan 1700-talet? Vad vet vi om det?
Vår Erfarne Guide rycker och sliter så det rasslar i gångjärn och reglar. "GRRRR...", morrar han.

Medan vår Erfarne Guide skakar galler tittar vi in i Bellmans paradis. Där inne surrar humlor, kvittrar fåglar, fladdrar fjärilar. Ekorrar hoppar omkring i träden, Zoo-apor ligger och mumsar i hängmattorna. Under en buske skymtar vi några tombuteljer. Några tomma och – det ser vi nu – en som är full.
"Titta!" säger vi. "En som är full!"
"Jag vet, säger vår Erfarne Guide. "Den ska han ha i morgon, när han inte är full". Sedan fortsätter han, dovt: "GRRR, MORRR..."

Vi tröttnar en smula på vår Erfarne Guide. Så, vi tittar på blommor medan han skakar och rister. Tänk! Blommor, mitt inne i storstaden Stockholm, de tusen sjöarnas stad! Fantastiskt!
Då slutar det skaka och morra. Vår Erfarne Guide tittar fram. Han säger: "Bakgården är låst. Kom så klättrar vi upp!"

Plötsligt skuttar vår Erfarne Guide fram likt en ben-get med brinnande söndagsbyxor. Han fullkomligt flyger över stenar och bergknallar.
Vi är gamla och trötta. Vi kommer på efterkälke. Vi ropar: "Hallå! Vänta! Vad ska du där uppe att göra? Där finns väl inget att se?"

"Inte?" frågar vår Erfarne Guide sarkastiskt när vi äntligen kommit ikapp. "Vad kallar ni det här då?"
Vi säger: "Oj! Vad mycket det fanns att se! Hela storstaden Stockholm, de tusen sjöarnas stad! Fantastiskt! Titta där! Och där! Och där! Och där! Och där! Och där! Och där! Och där! Och där! Och där! Och ..."
"Nu räcker det!" avbryter oss vår Erfarne Guide irriterat. Därpå säger han: "Titta där! Och där! Och där!"
"Vad är det? frågar vi.
"Det, mina obildade vänner", säger vår Erfarne Guide, "är Stockholm. De tusen sjöarnas stad."
"Vad vad är det där då?" frågar vi och pekar.
"Menar ni det?"
"Nej."
"Det då?"
"Nej."
"Det då?"
"Nej."
"Det då?"
"Ja."
"Det är Höga Huset Tre Kronor. Där bodde Bellman, en tysk och en engelsman."
"Var det inte Bellman, en tysk och en norsk?"
"Nej", säger vår Erfarne Guide. "Det var i ett annat hus. Det huset ska vi titta på om ett tag."
"Bra", säger vi. "Men du guidar oss, hoppas vi?"
"Ja då", säger vår Erfarne Guide. "Jag är ju er guide. Men ska ni inte ta ett kort på Stockholm?"
"Jo", säger vi! "Bra att du sa det!"

"Akta dig", klagar vi. "Du syns!"
"Nej då", säger vår Erfarne Guide. "Bara lite. Obetydligt."
"Du syns mycket! Betydligt mycket! Man ser dig hela tiden. Du är i vägen!"
"Nej då", säger vår Erfarne Guide. "Så farligt kan det väl inte vara?"
"Jo, det är det! Men okej då. Vi tar väl kortet ändå."
Vi tar kortet ändå, så vi kommer vidare någon gång. Det kanske går att sudda bort vår Erfarne Guide, tänker vi.

"Vänta, jag vill också ta ett kort", säger vår Erfarne Guide. "Akta, ni syns!"
"Kan du inte sudda bort oss då?"
"Nej. Det orkar jag inte. Hursomhelst segar min dator för jag tankar hela tiden. Akta er i stället."
Vi tar några steg bort. Då hör vi ett hemskt ljud!

Ljudet låter så här: "HJÄLP, HJÄLP! Jag ramlar ner! Jag hänger över stupet i en smal stång! Snart ramlar jag ner!"
"Äh, sluta larva dig", säger vi. "Vi stod ju där själva nyss. Sätt ner fötterna bara! Det finns inget stup."
"Erkänn att ni gick på det", säger vår Erfarne Guide.
"Nej."
"Lite?"
"Ja, lite", säger vi och känner en klump i magen. För det var ganska läskigt, trots allt. Tänk om han hade hängt där? I bara stången! Och om det varit sant, tänk om han hade ramlat ner? Vem hade då guidat oss? När Guiden ligger under en buske huller om buller bland Bellmans tompavor? Tusen meter ner, där nere?

Nu har vi plankat in på Zinkensdamms idrottsplats för nu ska vi spela fotboll, säger vår Erfarne Guide.
"Kom, vi ska spela fotboll!", säger han. "Jag mot basset!"
Det är vi som är basset. Typiskt! Så är det alltid för oss, vi får aldrig vara med de bra.
Basset gör så gott det kan men har inte en chans mot den flinke Guiden. Basset ser inte ens bollen.
Publiken vrålar, förklarar vår Erfarne Guide andtrutet.
Basset ser inte ens publiken heller. Eller hör.

"Mål, hurra, vinst, utklassning! Inför storpublik! Basset suger!"
Vår Erfarne Guide gör en aldrig sinande ström av segergester vilka i huvudsak går ut på att håna basset för dess undermåliga insatts.
"Var är bollen", frågar vi.
"Den rullade in under en buske. Ligger bredvid Bellmans tompavor."
"Var är publiken?"
"Den sprang efter bollen. Den ska dom ha till nästa match."
Han är allt en riktig lurifax, den där Erfarne Guiden, tänker vi. Men han guidar bra. Det beror säkert på att han är så erfaren.

Nu går vi vidare. Vår Erfarne Guide guidare oss. Vi går och går och blir ganska trötta.
"Vi vill vila", säger vi. "På bänken där."
"Men den är ju upptagen!"
"Kan du inte be mannen flytta sig då?"
"Nej, för jag känner honom inte."
"Är det inte Bellman?"
"Jag trodde det först, men det är en annan man."
Tusan också. Typiskt att det är en annan man. Alla bänkar vi kan se är visst upptagna av andra män. Vi suckar. Matchen sitter fortfarande i benen.

"Kom ska jag visa er", säger vår Erfarne Guide. "Här bodde Bellman under sin minimalistiska period."
"Vi är törstiga! Föresten, var det med en tysk?"
"Nej, med en rysk präst. Här, jag ska peka."
"Bra att du pekar. Men vi är trötta! Föresten, med en präst, sa du?"
"Ja."
"Kan du inte dra den?"
"Okej. Jo, Bellman satt och bajsade på balkongen när prästen stod på gården och predikade. Allt gott kommer från himlen, sa prästen och vände blicken uppåt. Och just då kom Bellmans bajskorv rakt i ansiktet på prästen. Klafs, bara!"
"Den är bra! Klafs, bara! Föresten, vi är trötta i benen, sa vi det? Efter förlustmatchen."
"Ska jag dra den igen?"
"Ja, gör det", uppmanar vi "Törstiga också."

När vår erfarne guide dragit den igen pekar han. "Här var det."
"Fantastiskt." Vi känner Bellmanhistorians vingslag. Vi känner trötthet och törst också.
"Tänk ändå", säger vi, med våra trötta, torra strupar. "Mitt inne i storstaden Stockholm, de tusen sjöarnas stad! Fantastiskt. Är det där bajs?"
"I så fall nytt. Är ni törstiga?"

"Här finns det bänkar och läsk", säger vår Erfarne Guide när vi kommer till en plats som heter Slussen.
"Varför heter den Slussen", frågar vi.
"För den är en sluss", säger vår Erfarne Guide erfaret.

"Vi vill också smaka!" gnäller vi, när vår Erfarne Guide dricker.
"Ni får slumpen!"
"Slumpen? Vi vill ha mycket!"
"Ser ni Bellmans skylt där på taket? Då vet ni att jag bara lyder!"
"Vi vill också lyda!"
"Den gäller bara guider. Sluta tjata, annars blir det mera fotboll. Här, smaka lite."
Vi får smaka en liten slurk som är slumpen. Vi läser skylten. Sedan dricker vi. Ack, vore vi ändå erfarna guider!

"VAD SÄJERU OM DEN HÄRÅ?!"
Det var vår erfarne guide som sa det där. Med grov, hård röst. Han fortsätter:
"VILKEN KUK, VA!?"
"Äsch", säger vi. "Den är inte din på riktigt. Är det Bellmans?"
"MEN FATTA ATT DEN HAR EN RESTURANG SOM HETER GONDOMEN! DÅ KAN NI FATTA VILKEN BJÄSSE, VA!?"
"Äsch, sluta. Hur gör du?"
"VILL NI HA EN JORDGUBBE PÅ EN BÄNK?"
"Ja, gärna. Men ta bort den där först."
"JA, JAG FÅR VÄL FÖRSÖKA FÅ IN DEN I BRALLERNA, ÖHR, ÖHR ..."

"Sätt er. Ta en jordgubbe."
"Vi vet inte om vi vågar. För Bellman."

"Nu ska vi se om dom har några tutor att skryta med", säger vår Erfarne Guide och ställer sig mitt i vägen.
"Akta dig, det kan komma en bil", säger vi oroligt.
"Det kan knappast vara värre än Tumba CP", skrattar vår Erfarne Guide.

En stor buss kör förbi. Den tutar och tutar så det tutar i hela Stockholm. Men fast den tutar så högt den kan hörs ändå skrattet från vår Erfarne Guide mycket mer än bussens tut.

"Nu ska vi gå till en gammal stad", säger vår Erfarne Guide. "Men först ska ni gissa vem som bodde i det där huset. Det börjar med Bell ..."
"Bellgren?"
"Fel. Bell ..."
"Bellfjord?"
"Bell-M ... Bell-M ..."
"Bellmander?"
"Bellman, så klart. Bellman, en tysk och en ryss."
"Äsch ..."
"Och vet ni varför den där båten kallas Djurgårdsfärjan?"
"Nä? Heter den inte Bellmansfärjan?"
"För det är färjan som åker till Djurgården."
Åh, vad han guidar bra, vår Erfarne Guide, tänker vi. Det beror säkert på att han är så erfaren.

Vår Erfarne Guide guidar oss: "... den kallas gamla stan för det den är så gammal. Den var gammal redan när man byggde den, för på den tiden tog det så lång tid att baka alla tegelstenarna. Föresten hade dom ändå inte råd med nya. Här bodde Bellman under sin abstinenta period ..."

På Järntorget kryllar det av folk. Vi kommer bort från vår Erfarne Guide. Men så äntligen, där är han nu igen!
"Kom ni bort", frågar han illvilligt men med glimten i ögat.
"Nej", säger vi. "Men du."
"Om vi kommer ifrån varandra så gå till Jörgen och Draken."
"Bellman och draken?"
"Jörgen. Han med hästen. Draken hade svalt en dansk kung och då blev Jörgen förbannad. Jag förklarar sedan. Dessutom behöver jag kissa. Kanske, i alla fall."

"Ska jag skoja med er, kanske?" Vår Erfarne Guide ser pillemarisk ut. Vad ska han nu hitta på?
Vi har kommit fram till Jörgen som just ska slå till en drake. Inte Bellman. Får vi aldrig se Bellman?
"Hur då, skoja?" frågar vi, inte utan ett sting av oro. "Behöver du inte kissa?" försöker vi, avledande."
"Ser ni mig?"
"Ja, så klart."

"Men nu då?"
Vad står på!? Var tog han vägen, vår Erfarne Guide? Han bara försvann! Vi ser oss omkring. Hus, gränder, turister. Kunde man inte ana en guide också? Jo, men fel guide. Det där var en oerfaren.
Oron får våra bröst att kännas trånga. Svett tränger fram över våra pannor, våra händer darrar ...
Men, hallå där! Vänta lite nu. Vi tycker att det är något som skymtar. Just det, skymtar. Där, bakom ...
"Vi ser dig! Hahaha!"
Där var han, den spjuvern. Oss lurar han inte! Så minns vi och tillägger: "Föresten, behöver du inte kissa?"

"Jo." Spjuvern vänder sig mot fundamentet. "Säg till när kusten är klar."
"Akta, turist!"
"Nu då?"
"Akta, oerfaren guide!"
"Nu då?"
"Akta, Bellman!"
"Bellman?"
Nu var det visst vår tur att skoja lite. Vi kan minsann vi också. Vår Erfarne Guide tyckte det var roligt av oss. Han flinar. Han fnissar. Han kissar.

"Vet ni vem det är?" Guiden pekar för att vi ska förstå vem han menar.
Vi tittar dit han pekar. "Bellman?" gissar vi. Vem kan det annars vara?
"Nästan rätt för det är Smällman, Bellmans kompis."
"Smällman? Vem är det?"
"Han där." Vår Erfarne Guide pekar ånyo. "Vill ni gissa något?"
"Vad då?" Vi undrar vad.

Vi hör någon säga: "Gissa nu vem det är". Det lät som det var vår Erfarne Guide men vi ser honom inte längre. Var är han nu igen?
"Gissa då!"
Återigen var det Guidens röst! Men var i helskotta är han? För böveln!
Hm, vänta lite nu. TVÅ SMÄLLMAN ser vi att det är! Nyss var det bara en, det är vi nästa helt säkra på till 100%.
Men vänta nu! Det är något fel på den här bilden! Jo, situationen klarnar och allt får sin naturliga förklaring ty när vi piper Smällmannarna i magen så ser vi tydligt att den ena är vår Erfarne Guide. Den ena, den vanliga, säger nämligen ingenting. Men den andra, den lurifaxiga, säger: "Hahaha, det killas! Pip mig inte!"
Det var vår Erfarne Guide som sa så för det var han. När han har sagt det där säger han: "Vill ni gissa på en ny sak?"
"Visst", säger vi.

"Gissa vad det DÄR är?" Guiden pekar så vi ska fatta.
"Bellmans hund?"
"Nix."
"Smällmans hund?"
"Nix."
"Säg! Vad är det?"
"En vattensprutare. Men gissa vad som sprutade där på Bellmans tid?"
"Vin?"
"Nix."
"Öl?"
"Nix."
"Starksprit?"
"Nix."
"Säg! Vad sprutade?"
"Vatten. Ni gissar dåligt."

Nu får vår erfarne Guide syn på en guide som håller upp en skylt. Han stelnar liksom till. Blir andäktig och vördnadsfull.
"Kom", säger han. "En skylt. Troligen en guide-skylt. Det står inte att jag ska dricka, öhr, öhr, men kanske att jag ska lyssna."
Vi stannar och lyssnar.

Länge står vi där, medan den andra guiden pratar. På guidespråket, måste vi förmoda, för vi fattar ingenting.
Efter ett tag säger vår Erfarne Guide: "Äh, vi drar. Hon snackar ju ryska den där. Jag fattar ingenting."
"Vi tyckte hon sa något om Bellman, en tysk och en norsk", säger vi uppriktigt. "Sa hon inte något om det? Eller om det var Bellman, en tysk och en torsk?"
"Torsk, i så fall men inte norsk. Det vet jag säkert. Var är jag nu då?"

Men var tog han vägen nu då? Vi letar och letar. Är han borta? Nej, nu ser vi honom. Vi känner igen vår Erfarne Guide på att han inte röker som den andra.
"Röker du inte", frågar vi.
"Nej. Men Bellman. Om det inte är en prinskorv."
"Dra den", ber vi.
"Okej. Jo, Bellman stod och rakade sig på balkongen. Under honom stod en man och kissade också på balkongen. Under kiss-mannen stod också en man på sin balkong och han hade en macka som han just skulle äta. Mannen med mackan sa: Gud, jag ber om lite pålägg till min macka. Just då tappade Bellman sin rakkniv så den föll ner på mannen som kissade och skar av hans snopp. Snoppen föll vidare och landade på mackan. Tack, Gud, sa mannen med mackan. Prinskorv som är så gott."
”Den är bra! Prinskorv, som är så gott!"
"Ska jag dra den igen?"
"Ja, gör det!"

"Ser ni mig?"
Men fasiken, nu är han borta igen.
"Ser ni mig inte?"
Var är han? "Nä ...", klagar vi. Vårt gnäll ekar mellan de gamla fasaderna.
Vi smyger fram, med nerverna på spänn. Var är vår Erfarne Guide?

Där! Han smiter in i en port och upp för en trappa! Vart är han på väg? Får man gå in i husen här? Jo, kanske. Om man känner någon. Känner han någon i husen här? Jo, kanske. Bellman i så fall. Var tog Guiden vägen?

Nu hör vi hans röst. Han läspar och talar från långt ner i bröstet. Rösten säger: "JAFFÅ! DER E NI! MEN KAN NI JIFFA FEM SOM BODDE I DEN HÄÄR POOTEN?"
"Bellman!" ropar vi, så glada att åter se vår Erfarne Guide. "Bellman, Bellman!"
"MEN VILL NI SCHE NÅTT SCHMALT?"
"Ja, ja!"

Nu är vi på en gata som är så smal att inte ens en liten bil kan köra här. Om den försökte skulle den fastna mellan husen. Köra fast, helt enkelt.
Tydligen är hela halva turisthorden där uppe, där den smala gatan börjar, och hela halva horden ska tydligen ner.
Men vår Erfarne Guide ska upp. Vi också. Därför säger han: "Akta er! Flytta på er! Se upp! Vi ska upp! Baxa undan er! Fläska på späcket!"

Turisterna ger sig inte. De fortsätter välla.
"Men det var då ... Gå tillbaka upp! Ni är i vägen! Akta er! Flytta på er! Se upp! Vi ska upp här! Baxa undan er! Fläska på istret!"

Nu ledsnar vår Erfarne Guide på alla vällande turister. Han bara går. TravaTrampaTravaTrampa! De andra får fläska på sitt ister bäst de kan. Vi hakar på, imponerade av hans styrka.

"Nej", säger vår Erfarne Guide. "Inte så där. Håll lite till höger. Och försök att se naturlig ut. Du är så stel och abnorm. Den där bilden kommer att bli en katastrof! Vänta jag ska visa er, ge mig kameran!"
Vi befarar att vår Erfarne Guide ska åka på en fet smäll som han håller på men som tur är pratar de där tutristerna inte vårt språk. Troligen tror de att vår Guide säger: Ja, så där. Håll så. Du ser naturlig ut. Avslappnad och normal. Den där bilden kommer att bli toppen. Behåll kameran.

När turisterna har gått leker vi kurragömma. Vår Erfarne Guide gömmer sig på väggen.
"Ser ni mig inte?"
Var är han nu igen?

"Här, era dumsnutar! Stirra inte bara på marken!"
Han är allt en riktig lurifax, den där Erfarne Guiden, tänker vi. Men han guidar bra. Det beror säkert på att han är så erfaren.

"Jag måste ringa ett viktigt samtal", säger vår Erfarne Guide. Han går in i en telefonkiosk.
"Försvinn inte bara", säger vi nervöst. Han brukar försvinna, tänker vi.
"Nej då. Inte jag, inte. Hehe."

Men fasiken! Plötsligt är han borta! Igen!
Vi visste det! För evigt, denna gång, måste vi tro. Ingenstans finns Guiden att finna!
Ska vi bli lämnade här. Ensamma, åt vårt öde? Mitt i Stockholm, de tusen sjöarnas stad? Vi känner att gråten är nära. Paniken! Vem sak leda oss? Vem ska guida oss?

"Titt-Ut! Öhr, öhr ..."
Vår Erfarne Guide! Den kanaljen! Men hur gör han? Benen saknas rätt och slätt!

"Vänta." Vår Erfarne Guide kommer ut ur telefonhytten. Benen är tillbaka som det verkar "Jag ska bara ringa ett viktigt samtal ..."

"Om ni är uppmärksamma nu kan ni få se delar av vaktparaden", säger vår Erfarne Guide docerande.
Ett tutande och trumslagande som kommer allt närmare genljuder mellan husen.
"Varför heter det vaktparaden?" frågar vi kunskapstörstande.
"För det är vakter som går i en parad, era dumsnutar", snäser vår Guide. "Förresten. Ser ni balkongen där?"
"Är det den?"
"Jepps. Där stod han. Och rakade sig."
"Stackars grannen under", säger vi och skänker grannen under en tanke. Måtte det inte ha varit kungen. Inte med mackan heller egentligen.

Paraden med vakter kommer. Först går en man som pekar. Ideligen, ideligen. Vad pekar han på, tänker vi. På balkonen? På Grannen? På Prinskorven? På prästens ansikte?

"Kom", säger vår Erfarne Guide. "Vi går upp för den där trappan!"
"Men", protesterar vi. "Den är så trång. Och den är full med turister som är på väg neråt!"
"Det hindar inte mig!" framhåller vår Guide morskt. "Man bara ber dom att gå tillbaka upp! Ni är i vägen!" säger man. "Akta er! Flytta på er! Se upp! Vi ska upp här! Baxa undan er! Fläska på späcket!"

"Titta! Bellman är här"! utbrister vi, måna om att stävja vår Erfarne Guides val av väg upp för den smala motströmstrappan. "Kom och hälsa på Bellman!"
Guiden reagerar som vi hade hoppats. Han kommer, glad och upprymd som det verkar. "Hå-hå!" utbrister han, dock inte utan vördnad för det respektingivande djuret. "En häst som heter Bellman! Och se! Stora bajs-kluttar, hela körbanan full. Upp med kusen på en balkong så har vi snart en alldeles färsk anekdot att förvalta. Till medborgarnas stora nöje!"

Så är han åter borta! Vi står där, ensamma i den myllrande människomassan. Vi spanar, vi tittar. Vänta nu, vi ser hans lilla keps! Men ... det är också allt. Om det nu är hans, den vi ser sitter på en hund. Hur hamnade den där? Mystiskt, tycker vi.
Det hörs ett fnitter. Omisskänneligt. Fnittret blir till skratt, helt nära. Sedan till ord: "Ser ni mig inte?"
Var är han?
"Här, bredvid hunden! Den fick låna min keps som ledtråd men ni är visst blinda! Gissa vad hunden heter, föresten?"
Då ser vi vår Erfarne Guide. Så lik en hund som vilken annan byracka man kan tänka sig. Huga, vilken talang! Vi måste skratta. Vi kliar Guiden bakom örat och ger honom en leverbit.
"Den heter väl Bellman, kan vi tro."
"Helt rätt", säger vår Erfarne Guide och tigger till sig ännu en leverbit.

"Här!" Guiden pekar. "Här är plattan."
"Varför heter den plattan?"
"För att den är platt."
"Vem bodde här innan han flyttade ihop med ryssen?" undrar vi.
"Bellman, vem annars! Om ni menar ryssen med den platta näsan."

"VAD SÄJERU OM DEN HÄRÅ?!"
Det var vår erfarne guide som sa det där. Med grov, hård röst. Han fortsätter: "VILKEN KUK, VA!?"
"Äsch", säger vi. "Den är inte din på riktigt. Det där har du prövat förut. Hur gör du?"
"Jag vet, jag ville bara skoja lite. Ska vi hälsa på Bellman nu, tycker ni?"

Det vill vi gärna. Först ska vi bara tillgodogöra oss de begåvade löpsedlarna över dagens viktigaste nyheter. Låt oss se nu ... Oroligheterna i Irak? Den hotande influensan? Arbetslösheten? Inga sådana bagateller som det verkar! Här lägger man fokus på det som är av verkligt intresse för den nyhetstörstande pöbeln! Måtte nu lösnummerförsäljningen bli plausibel!

"Ser ni mig? Ser ni mig? Ja eller nej?"
"Lägg av. Vi går inte på den där igen. Vi tittar inte bara på marken om du trodde det."

"Nu då, nu då, nu då?"
"Lägg av. Vi ser dig!"

Vår Erfarne Guide pekar mot ett berg i fjärran. Han säger: "Ser ni berget där i fjärran?"
"Ja, vi ser det."
"Det var där jag inte ramlade ner när jag hängde i den smala stången."
"Äh", säger vi. "Du lurade oss bara. Vi stod ju där själva nyss. Du kunde ha satt ner fötterna bara! Det fanns inget stup."
"Jo, men det var där Bellman ramlade ner. Han simmade ända hit och sedan hamnade han på väggen."
"Du skojar?"

Vår Erfarne Guide fortsätter: "Nej, jag menar allvar. Titta bara. Först klättrade Bellman upp för väggen till det där tornet ...", han pekar, "... sedan fastnade han där. Titta. Han sitter där fortfarande!"

Ja, se. Vår Erfarne Guide må vara en lurifax men den här gången måtte han tala sanning! För där sitter han ju, Bellman, och ser ut över omgivningarna! Tänk! Mitt i storstaden Stockholm, de tusen sjöarnas stad!

"Vet du varför det heter tunnelbana?" frågar oss vår Erfarne Guide.
Turen är slut och vi ska åter hem till våra vardagssysslor. Tvätt och städning. TV-tittade. Matlagning och tidningsläsning (Varför visar svenska kvinnor upp sina privata sexbilder, det vill man verkligen veta!). Gräs ska klippas, häckar ska ansas, träd ska fällas. Stenar ska sättas och grundar till carportar ska gjutas.
"Nej, varför?" undrar vi nyfiket dock med delar av våra tankar på det faktum att Janet Jackson vill ha barnen.
"För att det är en bana som går i en tunnel!"

Vi vill fråga varför Bellman inte skrivit några epistlar om tunnelbanan. Eller varför svenska kvinnor visar upp sina privata sexbilder, för den delen. Om Guiden vet så sparar vi några kronor.
Men nu vill vi inte störa vår Erfarne Guide mer. Tåget rullar in och vi kan se att vår Guides tankar är långt borta. Troligen, om än inte helt säkert, i Tumba CP.