Kräftjakt

"Det där är ingen kräfta", säger vår Guide.
"Inte?" frågar vi. "Men den är ju röd?" Ser god ut, tycker vi.
"Det där lilla röda räcker inte", förklarar Guiden. "Det där är en kräft-konstapel."

"Kom hit om ni kan", säger vår Erfarne Guide provokativt. "Det kan ni inte."
"Meh", fnyser vi och tar ett steg framåt.

"STOPP DÄR", säger kräft-konstapeln ilsket. "HÄR KOMMER NI INTE FÖRBI! HAR NI KRÄFT-BUR?"
"Äh ...", säger vi uppgivet.
Den Erfarne Guiden fnissar och skrattar. Vi blir retade av det, för det är så retligt.
"Blir ni retade?" frågar Guiden. Då blir vi ännu mer retade.

"Om jag åker upp dit upp där uppe ska jag se var alla kräftorna är", säger vår Erfarne Guide.
"Är det högt?" frågar vi.
Det ser gruvsamt högt upp ut. Vi tänker att orsaken helt enkelt är dess höga höjd.

"Nej då", svarar Guiden. Bara ett tag.
Han sätter sig i kräft-hissen med några andra fiskare.

"Vad är det där gula du har på dig?" frågar vi.
"Flytväst", upplyser Guiden. Om vattnet stigar kan vi simma därifrån utan att doppa huvudet.
"Men vi då ..."
Mer hinner vi inte säga innan Guiden och de andra fiskarna är borta. Var är de?

Då ser vi: Hela gänget sitter på utkik, högst uppe på toppen.
Måtte nu inte vattnet stiga. Vi har minsann ingen flytväst! Nervöst för vi en hand över vårt ännu så länge torra hår.

Plötsligt rasar de ner! Har proppen gått? Eller har de alla fått korn på lämpliga villebråd?

Fiskarföreningens medlemmar skriker: "AAAAAAAAH", säger de, fast ljudligt. Vår Erfarne guide också.
"Tjoho", tillägger han sedan glatt. "Det var en bra utkik."
"Såg du några kräftor då?" undrar vi.

"Jo vars", säger Guiden högfärdigt. "Några dåliga mest. Djupfrysta. Men jag tyckte också att det simmade in ett stim ganska bra vid Berg-och-Dalbanan."
"Bra", tycker vi. "Ganska bra i alla fall. Men var är det då?"
"Vet inte ännu. Berg-och-Dalbanor är svåra att hitta. Vi får leta. Jag ska Guida er."
Bra att Guiden guidar oss. Bra också att han är så Erfaren.

"Här!" säger vår Erfarne Guide. "Här är en kräfta. Nykokt Jumbo. Vill ni sörpla i er lite spad?"
"Åh, nej du", säger vi i en mun. "Det där är då rakt ingen kräfta. Det är ju inte ens en annan fisk heller. Oss lurar du inte!"

"Men här då!" försöker Guiden med oförminskad entusiasm. "En hon-kräfta, stinn med läcker rom! Vem sörplar först?"
"Åh, nej du", yttrar vi ånyo i en mun. "Det där är då rakt ingen kräfta. Den där har ju tassar. Vi vill ha en med klor i så fall!"

När vår Erfarne Guide märker att det inte går att lura oss försöker han lura oss. "Nu är jag borta!" påstår han.
"Äh", säger vi. "Vi ser din skalle. Och dina klor."

"Nu måste jag kika om det finns några kräftor i vattnet, kanske", säger Guiden. "Hm, ja, men vi måste visst åka båt."
"Hurra", säger vi ty nu anar vi äventyrlig rekreation.

"Gissa vad jag håller i min vänstra hand?" frågar Guiden.
"En åra", svarar vi nervöst. Nervöst, ty vi anar ugglor i mossen.
"Men vilken åra?"
"Vänster?"
"Fel. Höger."
Tusan också. Han hade bytt ut dem bakom vår rygg.
Vi suckar uppgivet. Det där med ugglorna visade sig mycket riktigt vara mycket riktigt.

"Gissa varför ni inte är ett dugg blöta fast ni är mitt ute på en sjö?"
"För att vi ... sitter i en ... båt?"
"Fel! För att jag inte stänker på er!"

"Nu måste ni vara tysta", varnar vår Erfarne Guide. "Om kräft-konstapeln får syn på oss nu är det klippt!"
Vi ryser när vi tänker på den kusliga kräft-konstapeln. "STOPP! HÄR KOMMER NI INTE FÖRBI!" ekar i våra öron. Så också dess orimligt stora huvud.

Det plurrar och ploppar när vår Erfarne Guide drar i kräft-snöret. Spänningen är olidlig.
Men vi tänker också att vilken bra kikare som såg att det var kräftburar ända här borta i sjön!

"Ser ni fisken där?" frågar vår Erfarne Guide sammanbitet.
"Ja ... Den där lilla?"
"Just han. Han var här med några fulla kompisar och ville tjuvfiska kräftor förra gången. Ni ser hur det gick också att nu blev han minsann inburad."
"Huga!"
"Tur att ni var tysta!"
Ja, tänker vi. Tur att vi var tysta!

"Har ni sett vad fåniga dom är som tror att dom ska kunna nypa mig?"
Vår Erfarne Guide pekar på de morska kräftorna. Usch, vilka klor! De leda skaldjuren tror visst att de ska kunna nypa vår Guide!

"Där", säger Guiden, "är en kräfta."
"Ja, ja", säger vi nervöst. "Men måste du peka så mycket?"

"Ser ni vart jag pekar?"
Guiden ger sig inte. Vi vet att han provocerar bara för att skrämma oss.
"Akta dig", säger vi likväl, ytterligt nervösa. "Peka inte så nära! Kräftan kan nypa dig!"
"Nej då, ingen far..."

"... ingen farAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!"
Kräftan nyper ett bra nyp som gör att vår Erfarne Guide skriker ett högt AAH-skrik.
När Guiden skrikit klart säger vi, inte utan ett stänk av skadeglädje: "Du måste väl vara tyst?"
"Äh", säger Guiden skamset i det han grinar illa och gnider sitt kräft-finger.
"Men om kräft-konstapeln hör oss är det kanske klippt?"
"Äh", säger Guiden uppgivet. "Det där sa jag bara för att injaga er i fruktan." Han ser i marken och tillfogar tyst: "Det är min egen bur."
Vi skrattar, ty det anade vi hela tiden. Men vi låter oss gärna luras. Vi älskar spänning!

"Ser ni", säger Guiden. "Nu är han minsann inte så stöddig!"

"Här har han en bra chans att nypas ... men icke! Slurp, slurp!"

"Slurp, slurp ..."
"Akta nu", påpekar vi. "Det där är grannens sköldpadda!"

Gör du om det där så biter jag dig i fingret, tänker sköldpaddan. Föresten, får man en klo?

"Toor ni käfftan ää schlut nu?"
"Ja, det tror vi" säger vi. Vi vill inte göra vår Guide ledsen genom att inte falla för hans spratt. Fast vi tror nästan att vi vet var kräftan befinner sig.
"Vaa ää den dåå?"
"Vi har inte den blekaste lilla aning överhuvudtaget alls!" ljuger vi godhjärtat.

"Vaa scha ni nuu dåå!"
Just som vi trodde, men det sa vi inte. För den delen skickligt av Guiden, det måste vi medge.
Visst borde man kunna smuggla en kräfta förbi kräft-konstapeln på det där viset?
Men vänta nu, den där kräftan har båda klorna kvar. Skulle inte sköldpaddan få smaka en?

Länge sitter vår Erfarne Guide och äter på kräftan. Han tycks vara på väg att förtära den i dess helhet. Nej, en klo får visst sköldpaddan smaka.

Så är han borta! Plötsligt, utan förvarning!
"Ser ni mig?" hör vi en röst. Guidens röst.
"Nej", säger vi i det vi ängsligt ser oss omkring.
"Jag har bytt huvud bara", säger rösten.
Och då ser vi. Ängslan övergår i glädje! Nu vet vi varför vi ständigt vill ha Guiden vid vår sida.

"Vill ni kanske smaka den här godaste delen på kräftan innan den är slut?" frågar oss vår Guide.
Vi vet vad som komma skall men säger ändå: "Ja, gärna!"
"Det får ni inte! Glufs!"

När vår Erfarne Guide svalt sista tuggan säger han: "Nästa gång vi jagar kräftor ska ni nog också få en sedan som är röd."
"Tack", säger vi och suger stekspadet av den sista köttbullen.
Vår Guide tillägger, överlägset flinande: "Om nu inte kräft-konstapeln tagit er förstås, öhr, öhr!"
Därpå skrattar han sitt kluckande, dissonanta skratt.
Vi skrattar också. Sedan tuggar vi i oss bullen.